När det (o)väntade händer

Hej.
 
Livet ger och livet tar. Jag fick en känsla av att börja skriva/blogga så smått igen, det har minst sagt varit hackigt med den biten på sistone. Hela livet har iofs varit hackigt på sistone. Men en del av mig har saknat det där kreativa, jag kände att det började klia lite i fingrarna.
 
Jag vill/orkar inte gå in i superdetalj kring allting, men onsdagen den 16'e oktober 2019 hittades min bror i sin lägenhet. I sängen i "sin" lägenhet. Det skär så i bröstet och knyter sig i magen när jag tänker på allt, det var liksom min bror. Mitt enda syskon. Theos bästa vän. Mina föräldrars barn. Chocken som uppstår. Saknaden. Tårarna. Sorgen. Ilskan. Lättnaden över att han kanske äntligen fått ro i sin kropp. Det är så många känslor som sköljer över en på en och samma gång att det blir så svårt att reda ut. Vad ska man känna? Vad är rätt och vad är fel? Varför räckte inte vår kärlek till? För er som undrar - droger är bajs! Fy f*n alltså..
 
Man får försöka se det fina i allt som händer även om det är svårt vid just ett sånt här tillfälle. Jag försöker minnas de goda stunderna vi hade. Tittar tillbaka på bilder, sms, Snapchat .. Försöker minnas sista gången jag träffade honom. Jag tror han sitter i någon skog nu, öppnar en öl vid Västersjön och bara njuter. Inga demoner, inget beroende, ingen ångest. Ingenting. Bara lugn och ro. Och en dag ska vi ses igen, min fina bror, då får du berätta allt om det som hände. Tills dess lever du kvar i våra minnen.
 
1987-2019
♥ TIM ♥

Kommentarer
Anonym
23/12 2019 kl. 00.10

Hemskt det du/ni varit med om. Jag beklagar verkligen!

Svar: Tack snälla du, vem du nu är. <3
tinabanck.se




Kom ihåg?







Trackback
RSS 2.0